Man måste våga vara lite busig!

Livrustkammaren är Sveriges äldsta museum. Men sinnet är mycket ungt. Lekfullhet och experimentlusta utmärker museets marknadskommunikation, som till stor del sker i sociala medier.
År 1628 bestämde Gustav II Adolf att de kläder som han hade använt i fälttåg i Polen skulle bevaras ”uthi Rust-Cammaren till en evig åminnelse”. Det la grunden till Livrustkammaren, Sveriges äldsta museum.  Livrustkammaren har under århundradena flyttat runt till flera olika lokaler i Stockholm men sedan 1978 hittar man återigen museet i Stockholms Slott. Endast en liten del av alla föremål är utställda i museet, resten finns lagrade i magasin och tas fram till specialutställningar eller lånas ut till andra museer. Livrustkammaren har idag en av världens finaste samlingar av dräkter, vapen, vagnar och sadlar. (här kan man läsa mer: http://livrustkammaren.se/sv/utforska/ett-museum-blir-till)
”Genom våra digitala kanaler vill vi nå ut med museets samlingar och berättelser till fler. Alla ska kunna ta del av sitt kulturarv”, berättar Emma Reimfelt,

kommunikationsansvarig på Livrustkammaren, när hon och hennes kollega Magdalena Owczynska talade på Webbdagarna för ett par veckor sedan.
De menar att det i grunden är en demokratifråga. Livrustkammaren är en del av en statliga myndigheten, LSH, där även museerna Skoklosters slott och Hallwylska museet ingår. Museet finansieras av skattemedel och har i uppdrag att förmedla kunskap om vårt kulturarv. Ett museum är inte bara en fysisk utställning utan ett kunskapsföretag. Man vill göra Livrustkammaren mer tillgängligt, även för dem som inte kan komma dit själva.
Ur myndighetens vision föddes tanken på att utnyttja sociala medier, för att nå fler och kunna visa mer. 2010 öppnade Livrustkammaren en sida på Facebook och började arbeta med sin närvaro i sociala medier. På den tiden hade majoriteten av de då 65 medarbetarna inte Facebook och det fanns liten kunskap om sociala medier. Emma började arbeta tillsammans med några av de få medarbetarna som var aktiva i sociala medier och som inte arbetade på kommunikationsenheten. Hon brukar skämtsamt kalla museets intendenter och museipedagoger för kommunikatörer med kunskap.
”Vi ville skapa en experimentverkstad och började utforska ett helt nytt sätt att tala”, förklarar Emma Reimfelt. På museet hade man länge talat om lärandets trelänkade kedja. Genom att kommunicera med glimten i ögat och locka fram ett skratt, ville man gå från Haha, via Aha! till AH!
Arbetet har utvecklats organiskt under åren och idag följer man en strategi som formulerats som ”Livrustkammaren ska vara din historiebästis i sociala medier”. Ett antal intendenter arbetar med att uppdatera museets sociala plattformar på Facebook, Instagram och Twitter. Samordningen och det övergripande ansvaret ligger på kommunikationsavdelningen.
”Inläggen behöver inte gå via mig för godkännande utan alla har stor frihet att publicera. Vårt motto är våga mer för att nå fler. Och sen har man ju ett underlag, så blir det lättare att diskutera om det blev rätt eller inte”, konstaterar Emma Reimfelt.
Man strävar efter att vara aktuella, så långt det går. Det är ju också möjligt att förbereda en del av aktualiteterna, efter tidens skiften. Fettisdag, påsk och andra återkommande helger, vet man ju när de infaller. I andra fall blir det mer fråga om inspiration av utvecklingen i världen. Och ibland gäller det att vara extra snabb. Så det är inte ett uppdrag som kan begränsas till kontorstid, fem vardagar i veckan. Den lekfulla tonen går igen också i museet. Både när det gäller utformning av tillfälliga utställningar och i mer fasta. I ett ”Lek-och-lär-rum” finns exempelvis en liten tron, där man kan slå sig ner och känna sig som en kung, med mantel och krona. Ca en tredjedel av alla bilder som läggs upp med hashtag Livrustkammaren är selfies av både vuxna och barn som sitter på tronen.
”Under 2018 kommer vi att bygga om museets permanenta utställning och förhoppningsvis kunna skapa ännu bättre förutsättningar för digitalt engagemang i museet. Det kan handla om allt från bättre förutsättningar att fotografera till att kunna ta del av digitalt innehåll på plats”, säger Emma Reimfelt.
Närvaron på de egna sociala plattformarna, kombineras med annonsering och sponsring i sociala medier och med bl a traditionell print och affischering på stan. Emma Reimfelt konstaterar att museets eget digitala flöde främst kan jämföras med en community.
”Den är lite mättad. De flesta går trots allt inte på museum varje dag. Om vi har en ny utställning eller något annat arrangemang och vill finna nya, fysiska besökare, då jobbar vi även med sponsrade inlägg och annonsering på Facebook och Instagram som ger räckvidd bortom vår följarskara. Det ger ökad impact”, förklarar hon.
Emma Reimfelt listar ett antal faktorer som krävs för att nå framgång i sociala medier:
Först och främst måste man ha ledningens stöd och en vision.
”Vår ledning vågade släppa kontrollen. De förstod att de inte förstod, och lämnade över ansvaret till dem som gjorde det.”
Man måste också hitta sin röst och sitt varför. Livrustkammarens varför är bland annat att bygga en community och bli en historiebästis. Emma Reimfelt menar att det inte heller är säkert att det bara måste vara kommunikatörer som ska kommunicera i sociala medier. För Livrustkammarens del är ju ansvaret spritt över olika funktioner.
”Och, glöm inte att vara social. Sänd inte bara!”, understryker hon.
För Livrustkammaren har kombinationen av egna sociala kanaler och annonsering/sponsring på FB och Instagram varit mycket framgångsrik. Facebooksidan ökade med 134% under 2016 och man märker också att det har gett effekt med ett ökat antal besökare i museet.
Carin Fredlund